Idag är det åtta dagar sedan jag opererade mig i huvudet. På två ställen har de satt in elektroder som i sin tur leder till en slags pacemaker-dosa. Den kan jag sedan kontrollera med en slags tv-dosa. Wow säger jag bara. Dosan ska kopplas in om en månad ungefär och då ska jag sluta skaka!!! Just nu är jag i "smekmånadsfasen" där svullnaden i hjärnan efter ingreppet gör att jag inte skakar på några veckor, det är HELT underbart. Jag kan äta, dricka och min favoritsysselsättning sticka.

Men åter till själva processen att få den hjälp jag fått. Det har varit allt annat än lätt. Den första neurolog jag träffade sa "du ska veta hur många människor som skakar i händerna, det är högst naturligt"???? Sen tog det något år innan jag sökte hjälp igen på neurologmottagningen i min stad. Detta med "hjälp" av AT-läkare, sen läkare för en remiss. När jag kom till neurologen trodde jag i min enfald att jag skulle få hjälp. Men där skulle vi prova ut den ena medicinen efter den andra och det gick 1 1/2 år till. Jag hade många diskutioner med min läkare som på påstod att han infomerat om sjukdomen och den hjälp jag skulle kunna få. Vi hamnade i ett dödläge där jag begärde att få en ny läkare. och då fick jag träffa en underbar kvinna som skulle komma att hjälpa mig hela vägen fram till operationen!

Under hela den här processen hade jag stöd av min psykolog, också det en underbar person. Men som jag sagt tidigare så ska man va frisk för att vara sjuk. Du ska orka ringa runt och söka hjälp, du ska vara vältalig och kräva din rätt och om jag hade haft ett annat modersmål än svenska tror jag inte jag suttit här idag och varit nyopererad.

forts. följer...